Inledning

Cellinjen MC38 — även känd som MCA-38, MCA 38, MCA38, MC-38, MC-38 B/6, Mouse Colon 38, Colon 38, Colon-38, Colon38, Murine Carcinoma-38 och C38 (Cellosaurus-accessionsnummer CVCL_B288) — är en av de mest använda musmodellerna inom forskning om kolorektal cancer och immunonkologi. Den ursprungliga tumören inducerades med cancerframkallande ämnet 1,2-dimetylhydrazin (DMH) hos C57BL/6-möss och beskrevs av Corbett och kollegor 1975 [1]; cellinjen etablerades därefter i odling av Tan, Holyoke och Goldrosen år 1976 [2]. Dess syngena kompatibilitet med C57BL/6-möss, höga mutationsbelastning och respons på immuncheckpoint-hämmare har gjort MC38-celler till ett oumbärligt verktyg för studier av kolorektala neoplasmer, cancervacciner, CD8-positiva T-lymfocytresponser, tumörassocierade makrofager och biologin bakom PD-1-signalvägen (programmerad celldöd 1-receptorn). Modellen fortsätter att ligga till grund för framsteg inom cancerimmunoterapi, genterapi och upptäckten av neoantigener.

Viktiga slutsatser

• MC38 är en cellinje från adenokarcinom i musens tjocktarm som är syngen med musstammen C57BL/6 och som härrör från en DMH-inducerad tumör.
• Cellinjen har en hög mutationsbelastning och uttrycker neoantigener som känns igen av CD8-positiva T-lymfocyter – men vilka neoantigener som finns närvarande beror på underlinjen (se nedan).
• MC38 är känslig för immuncheckpoint-hämmare, vilket gör den till en ofta använd modell för forskning kring PD-1/PD-L1-signalvägen.
• Modellen har använts i stor utsträckning vid utveckling av cancervacciner, cytokinbaserad genterapi och studier inom tumörimmunologi.
• Det finns betydande skillnader i genom- och transkriptomdata mellan MC38-sublinjerna från olika databaser. De välkända neoepitoperna Rpl18 och Adpgk finns i Leiden-sublinjen (MC38-L) men saknas i Kerafast/NCI-sublinjen (MC38-K), som därför inte känns igen av motsvarande T-celler. Noggrann inköpshantering och dokumentation av ursprung är avgörande. [3]
• Det finns ett stort antal genetiskt modifierade stamlinjer (knockout, reporter, överuttryck), vilket utökar modellens experimentella mångsidighet.

Vad är MC38?

MC38 är en transplanterbar cellinje av adenokarcinom från tjocktarmen med ursprung i mus, klassificerad som en cancercellinje i Cellosaurus-databasen (CVCL_B288). Linjen härstammar från en honmus av typen C57BL/6 av okänd ålder som hade ett adenokarcinom i tjocktarmen (adenokarcinom i tjocktarmen hos mus, NCIt C120044). Corbett och kollegor inducerade 82 kolontumörer hos fyra inavlade musstammar som en del av ett systematiskt arbete för att etablera transplanterbara kolontumörmodeller för kemoterapitester; fyra tumörer överlevde den första transplantationen och gick vidare till seriell passage [1]. Tan, Holyoke och Goldrosen beskrev därefter metoder för selektiv odling av MCA-38-linjen in vitro och konstaterade att fibroblastoida element kunde avlägsnas genom trypsinbehandling för att ge en stabil epitelpopulation [2]. Cellosaurus anger en fördubblingstid på 24,3 timmar för MC38 [4], och cellinjen odlas som en vidhäftande kultur. Omik-karaktäriseringen har omfattat hel-exomsekvensering, transkriptomik med hjälp av mikroarray och RNA-seq, proteomik av MHC klass I-peptidom, SNP-array-analys samt sekvensering av mitokondriegenomet. (Cellosaurus registrerar peptidomuppgifterna under den generiska beteckningen ”HLA klass I-peptidom”; musceller presenterar peptider på H-2-molekyler, inte HLA-molekyler.)

Information om cellodling med MC38

Anmärkning om sublinjespecifika förhållanden: Ovanstående medium motsvarar de odlingsförhållanden som rapporterats för den Kerafast/NCI-härledda sublinjen (MC38-K). Leiden-sublinjen (MC38-L) odlas i IMDM med 8 % FBS, 2 mM L-glutamin och 50 µM 2-merkaptoetanol [3]. Användarna bör följa de villkor som anges av deras leverantör.

Fördelar med MC38-celler

En av de främsta styrkorna hos MC38-celler är deras syngena kompatibilitet med den allmänt tillgängliga musstammen C57BL/6. Denna kompatibilitet gör det möjligt för forskare att studera interaktioner mellan tumör och immunsystem i en fullt immunokompetent värd, vilket undviker de störande faktorer som immunbrist medför och som begränsar det translationella värdet hos xenotransplantationsmodeller. Det intakta immunsystemet möjliggör en noggrann utvärdering av CD8-positiva T-lymfocytresponser, biologin hos tumörassocierade makrofager, naturliga mördarcellers aktivitet samt hela spektrumet av adaptiv och medfödd antitumörimmunitet.

Eftersom den ursprungliga tumören inducerades kemiskt med DMH har MC38 en hög tumörmutationsbörda och uttrycker immunogena neoantigener, vilket har karakteriserats genom hel-exomsekvensering och analys av MHC klass I-peptidomet [5]. Denna bakgrund med hög halt av neoantigener gör att modellen reagerar på immuncheckpoint-hämmare som riktar sig mot signalvägen för receptorn PD-1 [3], vilket är en av anledningarna till att den ofta används som en analog för den hypermuterade undergruppen av kolorektal cancer hos människor som svarar på sådana behandlingar. Cellinjen har tack vare sin mottaglighet för immunterapi blivit ett av de vanligaste prekliniska verktygen för att utvärdera nya kombinationer av immuncheckpoint-hämmare och cancervacciner. Observera att vilka specifika neoantigener som förekommer beror på vilken sublinje som används [3].

Ett omfattande ekosystem av genmodifierade MC38-derivatlinjer utökar modellens användbarhet ytterligare. Knockout-linjer riktade mot immunregulatorer såsom PD-L1 (Cd274), B2m och CD47, liksom reporterlinjer som uttrycker luciferas eller fluorescerande proteiner, är katalogiserade i Cellosaurus som derivat av CVCL_B288 och utgör färdiga verktyg för mekanistiska studier och in vivo-avbildningsstudier. En fördubblingstid på ungefär 24 timmar [4] främjar en effektiv experimentell genomströmning och cellinjens lämplighet för genetisk manipulation — med hjälp av lentivirus [12], retrovirus [10], och elektroporering [3] — har visats i många publicerade studier.

Begränsningar hos MC38-celler

En avgörande begränsning hos MC38-modellen är den dokumenterade heterogeniteten mellan delstammar med olika ursprung. I en studie från 2023 utförd av Schrörs och kollegor genomfördes jämförande exom- och transkriptomsekvensering av MC38-celler från Kerafast (med ursprung från NCI/NIH, MC38-K) och från Leiden University Medical Centers samling (MC38-L) och fann betydande skillnader i mutationsprofiler, ploidi och uttryck av neoantigener [3]. MC38-L innehöll ungefär 1,3 gånger fler enkelnukleotidvariationer samt små insättningar och deletioner än MC38-K, endast 35,3 % av de icke-synonyma varianterna och 5,4 % av fusionsgenhändelserna var gemensamma, och den härledda ploidin var två för MC38-K jämfört med fem för MC38-L. Av avgörande betydelse var att de välkarakteriserade neoepitoperna Rpl18 och Adpgk saknades i MC38-K, vilket innebar att T-celler som framkallats mot dessa kände igen och dödade MC38-L men inte MC38-K. Resultat som erhållits med en MC38-sublinje är därför inte nödvändigtvis reproducerbara med celler från en annan källa.

I ett bredare perspektiv har SNP-array-profilering lyft fram problemet med aneuploidi och korskontaminering bland vanligt förekommande muscellinjer; MC38 var en av de 99 linjerna som ingick i den panelen, varav 15 avvek avsevärt från sin rapporterade genetiska bakgrund [6]. Studien rapporterar inga specifika autentiseringsfel för MC38, men visar att STR-profilering ensam kan vara otillräcklig för att skilja mellan underlinjer som härstammar från samma inavlade stam och att den inte avslöjar karyotypiska förändringar. Forskare som arbetar med MC38 bör tillämpa noggranna autentiseringsmetoder och dokumentera det exakta ursprunget för de celler som används i varje studie.

Man måste vara försiktig med terminologin kring MC38:s immunogenicitet. I artiklar från 1990-talet och början av 2000-talet beskrivs MC38 ofta som en ”dåligt” eller ”svagt” immunogen tumör, eftersom omodifierade celler växer progressivt i immunokompetenta C57BL/6-möss [10] [11] [19]. I den aktuella litteraturen inom immunonkologi betonas istället dess höga mutationsbelastning och känslighet för kontrollpunktshämmare [3]. Båda beskrivningarna är korrekta i sitt respektive sammanhang, och läsarna bör inte betrakta dem som motstridiga.

MC38 är en kemiskt inducerad tumör hos möss och uppvisar därför inte den sekvens av drivmutationer som är typisk för kolorektalcancer hos människor. Cellosaurus innehåller ingen kuraterad post om sekvensvariationer för denna linje, men avsaknaden av en annotering är inte ett bevis på att drivmutationer saknas: Schrörs och kollegor upptäckte till exempel en Smad4-mutation i MC38-L som inte fanns i MC38-K [3]. Eftersom de två underlinjerna skiljer sig så mycket åt bör man undvika generella uttalanden om ”det” mutationslandskapet hos MC38, och forskare bör verifiera genotypen hos sin egen stam. Slutligen innehåller uppgifterna om Cellosaurus en varning angående ett publicerat mitokondriegenom för MCA38: den registrerade sekvensen (KM820832.1) är en råttsekvens som angivits härröra från ”råttisolat 406”, trots att MC38 är av murint ursprung [7], vilket visar hur viktigt det är att verifiera publicerade sekvensdata som rör denna stam.

Se fullständiga specifikationer och beställ

Användningsområden för MC38-celler

Cancerimmunoterapi och forskning om immuncheckpunkter

MC38-modellen har blivit en hörnsten i forskningen om immuncheckpoint-hämmare tack vare sin höga mutationsbelastning och känslighet för PD-1/PD-L1-blockad. Yadav och kollegor använde MC38 tillsammans med en andra musmodell för att utveckla och validera en arbetsflödesprocess med masspektrometri och exomsekvensering för att förutsäga immunogena tumörmutationer. Av de över 1 300 identifierade aminosyraförändringarna förutspåddes ungefär 13 % binda till MHC klass I, varav en liten andel bekräftades genom masspektrometri; strukturell modellering visade att mutationer som var exponerade för lösningsmedel var de immunogena, och vaccination av möss bekräftade att varje förutsagt peptid framkallade terapeutiskt aktiva T-cellsreaktioner [5]. Denna banbrytande studie etablerade MC38 som ett referenssystem för upptäckt av neoantigener och bidrog till att definiera principer som nu tillämpas vid utveckling av personaliserade cancervacciner.

Forskningen om glykanmedierad immunreglering har också förlitat sig på MC38. Cornelissen och kollegor använde CRISPR/Cas9 för att slå ut CMAS, som kodar för ett nyckelenzym i sialyleringsvägen, och upphävde därmed helt uttrycket av sialinsyra på cellytan [8]. I motsats till förväntningarna växte dessa fullständigt desialylerade MC38-celler betydligt snabbare in vivo än kontrollerna, uppvisade minskad förekomst av CD8-positiva T-celler i tumören och inducerade apoptos hos CD8-positiva T-celler på ett antigenoberoende sätt. Lågt CMAS-uttryck korrelerade också med kortare återfallsfri överlevnad i en kohort med kolorektal cancer hos människa. Arbetet fungerar därför som en varning för terapeutiska strategier som syftar till att eliminera sialylering i tumören och positionerar MC38 som ett värdefullt system för att analysera interaktioner mellan glykaner och immunsystemet.

PD-L1-avbildning med nya PET-spårämnen utgör en annan aktuell tillämpning. Två linjära peptidbaserade radiospårämnen, [^64Cu]/[^68Ga]HKP2201 och dess dimer HKP2202, validerades i musmodeller med allotransplantat av MC38-koloncancer och B16F10-melanom, där PD-L1-uttrycket bekräftades genom immunofluorescens och immunohistokemi i både cellinjerna och deras tumörer [9]. Studier av kompetitiv bindning och blockering bekräftade målspecificiteten, och PET-avbildning i kombination med ex vivo-biodistribution visade på en märkbar upptagning i tumören med snabb utsöndring från blodet och de viktigaste organen. MC38-allotransplantatet utgjorde därmed en av referensplattformarna för att bedöma spårämnets specificitet inom den translationella utvecklingen av icke-invasiv avbildning av immuncheckpoints.

Cytokin-genterapi och modifierade extracellulära vesiklar

MC38-celler har använts i stor utsträckning som en svagt immunogen modell för att testa cytokinbaserade genterapistrategier. Hiroishi och kollegor visade att transduktion av MC38-celler med ett interferon-alfa (IFN-α)-gen ledde till avstötning av de modifierade cellerna hos 13 av 15 immunokompetenta möss, och att en blandning av IFN-α- och CD80-transducerade celler gav synergistiska antitumöreffekter, med avstötning hos 14 av 15 djur [10]. Eguchi och kollegor utvidgade detta arbete genom att direkt jämföra IFN-α- och interleukin-12 (IL-12) i MC38 och fann att IFN-α inducerade tumörspecifika cytotoxiska T-lymfocytresponser och långvarig immunitet, medan IL-12 främst stimulerade icke-specifik celldöd som involverade både CD8-positiva T-celler och naturliga mördarceller [11].

Rossowska och kollegor gjorde ett avgörande bidrag till detta område genom att genetiskt modifiera MC38-celler så att de frigör extracellulära vesiklar (EV) fyllda med immunstimulerande innehåll [12]. Med hjälp av lentivirala vektorer genererade författarna MC38-sublinjer som överuttryckte murint IL-12, uttryckte shRNA riktat mot TGF-β1, eller båda, och visade att genetisk modifiering av modercellerna är ett effektivt sätt att ladda molekylerna av intresse i både tumörhärledda exosomer och mikrovesiklar. Modifierade exosomer hämmade tumörtillväxten hos möss med subkutana MC38-tumörer, medan exosomer från omodifierade celler inte gjorde det. Den mest bestående effekten krävde kombination med dendritcellsbaserade vacciner, vilket återställde antitumörimmuniteten och inducerade ett systemiskt Th1-svar [12]. Studien fastställde att modifierade MC38-härledda exosomer fungerar som ett adjuvans som kan stödja ett specifikt antitumörsvar snarare än som ett fristående vaccin.

Exosomer härledda från mesenkymala stromaceller har också studerats i samband med MC38. Xing och kollegor inaktiverade GARP i mesenkymala stromaceller och visade att exosomer från dessa celler (siGARP-MSC) hämmade MC38:s proliferation, migration och invasion in vitro, minskade IL-6-utsöndringen och delvis inaktiverade JAK1/STAT3-signalvägen [13]. Detta identifierar en parakrin axel mellan stromaceller och tumörceller som skulle kunna utgöra ett terapeutiskt mål, även om resultaten hittills är begränsade till cellodling. Sammantaget illustrerar dessa studier MC38-modellens mångsidighet för utvärdering av cellfria och vesikelbaserade immunterapeutiska strategier.

Tumörimmunologi, adhesion och immunundandragande

Interaktionen mellan T-lymfocyter och MC38-tumörceller har varit föremål för detaljerade mekanistiska undersökningar. MacKenzie, Hoskin och Blay rapporterade först att adhesionen av anti-CD3-aktiverade T-celler till MCA-38-celler huvudsakligen medierades genom integrinet VLA-4 (α4β1), och att den främjades av signalvägar via proteintyrosinkinas och proteinkinas C samtidigt som den hämmades av cAMP-beroende signalvägar, där regleringsmekanismen huvudsakligen var lokaliserad i effektorcellen [14]. En senare studie av samma grupp förfinade bilden: antikroppar mot α4 eller β7, eller mot VCAM-1 på tumörcellerna, hämmade vidhäftningen, medan anti-β1-antikroppar inte gjorde det, vilket identifierade α4β7–VCAM-1 som den dominerande axeln. Den studien visade också att adenosin, ett nukleosid som förekommer i riklig mängd i hypoxiska tumörmikromiljöer, hämmar T-cellsvidhäftningen specifikt genom att blockera α4β7-funktionen [15]. Läsaren bör notera att de två artiklarna tilldelar olika β-subenheter till samma interaktion.

Naturliga mördarcellers roll i kontrollen av MC38-levermetastaser har undersökts hos både immunokompetenta och immunbristande värdar. Cohen och kollegor injicerade leverhärledda MCA-38 (LD-MCA-38) från levern i ileokolvenen och fann att konventionella C57BL/6-möss behöll tumörcellerna i levern och utvecklade leverfoci, medan athymiska nakenmöss eliminerade cirka 60 % av de märkta cellerna inom 24 timmar och inte utvecklade några leverlesioner [16]. Icke-parenkymala leverceller från nakna eller poly(I:C)-behandlade möss – men inte från obehandlade konventionella möss – var cytotoxiska mot LD-MCA-38, och den ansvariga populationen var icke-adhererande och asialo-GM1 (AsGM1)-positiv; behandling med anti-AsGM1 upphävde detta skydd. Volpe och kollegor utvidgade dessa fynd och visade att utarmning med antingen anti-AsGM1 eller anti-NK1.1 markant ökade antalet leverfoci och förkortade överlevnaden, medan utarmning av T-celler med anti-Thy1.2 signifikant minskade antalet foci, vilket indikerar att NK-celler snarare än T-celler är de primära effektorcellerna som förhindrar levermetastaser av LD-MCA-38 [17]. Johnkoski och kollegor visade vidare att ett enda leverfokus av LD-MCA-38, som etablerats genom injektion under leverkapseln, förstärkte den cytotoxiska och proliferativa funktionen hos icke-parenkymala leverceller, ökade andelen CD8-positiva och γδ-T-celler samt höjde nivåerna av interleukin-6 och tumörnekrosfaktor [18].

Cancervacciner och antigenidentifiering

MC38-celler har fungerat som en pålitlig plattform för utveckling och jämförelse av vaccinstrategier baserade på hela tumörceller. Hodge och Schlom jämförde retrovirala och poxvirusvektorer (vaccinia) för att leverera den kostimulerande molekylen B7-1 till MC38-celler [19]. Båda vektorerna inducerade likvärdigt B7-1-uttryck på ytan och gav lika starkt skydd mot exponering för naturliga MC38-celler 14 dagar senare. Vid en ny exponering efter 40 dagar var dock det retrovirala vaccinet mindre effektivt, och mot etablerade lungmetastaser var vacciniavektorvaccinet signifikant överlägset (P = 0,0351; P = 0,024 hos vacciniamuniserade möss; P = 0,0014 vid kombinerad analys). Studien drog slutsatsen att ett poxvirusbaserat vaccin med hela tumörceller är minst lika effektivt som, och ibland effektivare än, dess retrovirala motsvarighet – ett resultat som låg till grund för den efterföljande kliniska tillämpningen av poxvirusbaserade cancervacciner. Lorenz och kollegor använde MC38-celler infekterade med ett rekombinant vacciniavirus som kodar för murint LFA-3 (CD48) för att visa att förstärkt LFA-3-uttryck ökade T-cellernas proliferation, adhesion och cytotoxicitet in vitro och helt förhindrade tumörtillväxt hos syngena C57BL/6-möss, med partiellt skydd mot senare exponering för oinfekterade föräldraceller [20].

Identifiering av tumörantigener med hjälp av SEREX-metoden tillämpades på MC38 av Hampton och kollegor, som immuniserade C57BL/6-möss med MC38-celler och screenade ett MC38-baserat expressionsbibliotek med immunsera [21]. Denna metod identifierade det endogena ekotropa leukemivirusets hölje (env)-protein och det murina ATRX-proteinet som kandidat-tumörantigener, vilket utökade repertoaren av kända murina tumörassocierade antigener och tillhandahöll verktyg för mekanistiska vaccinstudier. Takeda och kollegor genererade fusionsceller från MC38-tumörceller och dendritiska celler, inklusive dendritiska celler isolerade från värdar med tumörer, och visade att vaccination med vilket av preparaten som helst inducerade lika hög cytolytisk aktivitet hos splenocyter mot MC38 och signifikant hämmade etablerade MC38-lungmetastaser [22].

En annan genterapistrategi utnyttjade immuniteten mot α(1,3)-galaktosyl (αGal)-epitopen. Unfer och kollegor exponerade α(1,3)-galaktosyltransferas (αGT)-knockoutmöss, som liksom människor saknar epitoopen och kan bilda anti-Gal-antikroppar, för αGal-uttryckande MC38-koloncancerceller [23]. Möss som immuniserats med kaninerytrocyter utvecklade anti-αGal-titrar som närmade sig de som observerats i humant serum, främst IgG1 och IgG3, och uppvisade förbättrad överlevnad och långsammare tumörutveckling jämfört med icke-immuniserade knockout- och vildtypskontroller. Studien ger ett in vivo-bevis för att αGT kan fungera som ett självmordsgen vid genterapi mot kolorektal cancer; komplementmedierad lysering av αGal-transducerade celler hade tidigare visats in vitro med hjälp av humant serum.

Nya terapeutiska strategier och läkemedelstestning

MC38-celler har använts för att utvärdera en rad farmakologiska och fysiska behandlingsmetoder mot kolorektal cancer. Kuriyama och kollegor visade att elektropermeabilisering avsevärt ökade känsligheten hos murina kolorektala cancerceller, inklusive MC38, för bleomycin in vitro, men inte för 5-fluorouracil eller cisplatin [24]. I de åtföljande in vivo-experimenten ledde elektrokemoterapi med bleomycin eller cisplatin till fullständig regression av subkutana kolorektala tumörer hos fem respektive fyra av åtta djur, en effekt som kan tillskrivas ökad läkemedelsansamling i tumören; den publicerade rapporten specificerar inte vilken av de två cellinjerna som användes för dessa transplantationer. Manome och kollegor använde MC38-celler för att visa att ultraljudsmedierad genöverföring kunde transficera naket plasmid-DNA till kolonkarcinomceller både in vitro och i MC38-tumörer som växte i syngena möss, vilket visade på genomförbarheten av mekanisk ultraljudsbehandling som en icke-viral genöverföringsteknik [25].

Karboransubstituerade diklofenak-proläkemedel har omvärderats med hjälp av MC38-modellen. Bland en omdesignad serie en zwitterjonisk amidin med ett nido-kluster eliminerade MC38-cellernas livskraft i det låga mikromolära området, främst genom stark hämning av celldelning och måttlig apoptos åtföljd av utarmning av reaktiva syre- och kväveföreningar, medan diklofenak i sig och de karboransubstituerade oxindolerna inte var cytotoxiska [26]. MC38-celler har även använts i optogenetiska studier: MC38- och B16F10-celler som uttryckte den ljusstyrda utåtriktade protonpumpen archaerhodopsin-3 (AR3) genomgick apoptotisk celldöd vid bestrålning med grönt ljus, och AR3-uttryckande tumörer som transplanterats till C57BL/6-möss uppvisade markant krympning eller hämmad tillväxt efter bestrålning [27]. Park och kollegor använde MC38-celler som kontrollgrupp för kolonkarcinom i en genterapistudie riktad mot melanom, där de utnyttjade melanocyt-specifika promotor-/förstärkarkonstruktioner kopplade till Escherichia coli-genen för purinnukleosidfosforylas; 96 % av MC38-cellerna förblev livsdugliga efter behandling med prodrog, vilket bekräftade vävnadsbegränsad expression [28].

Slutsats

MC38-celler intar en central position inom forskningen om kolorektal cancer och immunonkologi. Deras syngena kompatibilitet med C57BL/6-möss, höga mutationsbördan, rika neoantigenlandskap och känslighet för immuncheckpoint-hämmare gör dem sammantaget till en av de mest informativa prekliniska modellerna för att studera koloncancer, CD8-positiva T-lymfocytresponser, tumörassocierade makrofager, cancervacciner och biologin kring P-1-receptorvägen. Årtionden av publicerade arbeten har validerat modellen inom genterapi, adhesionsbiologi, levermetastaser och utvärdering av nya läkemedel, medan nyare studier som utnyttjar extracellulära vesiklar, PET-avbildning och optogenetik fortsätter att utvidga dess translationella relevans. Med tanke på den dokumenterade divergensen mellan sublinjerna bör härkomst registreras och genotypen verifieras för varje studie. Forskare som behöver en tillförlitlig, välkarakteriserad musmodell för kolorektal cancer kan beställa eller fråga om MC38-celler direkt på cytion.com.

Viktiga publikationer

1. Corbett TH, Griswold DP Jr, Roberts BJ, et al. (1975) Samband mellan tumörinduktion och utveckling av transplanterbara koloncancerformer hos möss för kemoterapitester, med en anmärkning om karcinogenernas struktur. Cancer Research 35:2434–2439. PMID: 1149045
2. Tan MH, Holyoke ED, Goldrosen MH (1976) Adenokarcinom i tjocktarmen hos möss: metoder för selektiv odling in vitro. Journal of the National Cancer Institute 56:871–873. PMID: 1255804 · DOI: 10.1093/jnci/56.4.871
3. Schrörs B, Hos BJ, Yildiz IG, et al. (2023) MC38-tumörcellinjer från tjocktarmen, härrörande från två olika källor, uppvisar betydande skillnader i transkriptom, mutanom och neoantigenuttryck. Frontiers in Immunology 14:1102282. PMID: 36969213 · DOI: 10.3389/fimmu.2023.1102282
4. Morimoto-Tomita M, Ohashi Y, Matsubara A, et al. (2005) Kolonkarcinomceller från mus, framställda för hög förekomst av experimentell levermetastasering, uppvisar accelererad och förankringsoberoende tillväxt. Clinical & Experimental Metastasis 22:513–521. PMID: 16320114 · DOI: 10.1007/s10585-005-3585-0
5. Yadav M, Jhunjhunwala S, Phung QT, et al. (2014) Förutsägelse av immunogena tumörmutationer genom att kombinera masspektrometri och exomsekvensering. Nature 515:572–576. PMID: 25428506 · DOI: 10.1038/nature14001
6. Didion JP, Buus RJ, Naghashfar Z, m.fl. (2014) SNP-arrayprofilering av muscellinjer identifierar deras ursprungsstammar och avslöjar korskontaminering och utbredd aneuploidi. BMC Genomics 15:847. PMID: 25277546 · DOI: 10.1186/1471-2164-15-847
7. Zhang CF, Yu XJ, Wang BY, et al. (2016) Hela mitokondriella genomsekvensen för en MCA38-cellinje från kolorektal cancer hos råtta. Mitochondrial DNA Part A 27:2034–2035. PMID: 25434994 · DOI: 10.3109/19401736.2014.974176 — se varningen i Cellosaurus-posten CVCL_B288.
8. Cornelissen LAM, Blanas A, van der Horst JC, et al. (2019) Störningar i sialinsyrametabolismen driver tumörtillväxt genom att öka apoptosen hos CD8+ T-celler. International Journal of Cancer 144:2290–2302. PMID: 30578646 · DOI: 10.1002/ijc.32084
9. Zhang L, Zhang S, Wu J, et al. (2023) Linjära peptidbaserade PET-spårämnen för avbildning av PD-L1 i tumörer. Molecular Pharmaceutics 20:4256–4267. PMID: 37368947 · DOI: 10.1021/acs.molpharmaceut.3c00382
10. Hiroishi K, Tüting T, Tahara H, Lotze MT (1999) Interferon-alfa-genterapi i kombination med CD80-transduktion minskar tumörbildningen och tillväxten av etablerade tumörer i tumörmodeller med låg immunogenicitet. Gene Therapy 6:1988–1994. PMID: 10637450 · DOI: 10.1038/sj.gt.3301034
11. Eguchi J, Hiroishi K, Ishii S, Mitamura K (2003) Genterapi med interferon-alfa och interleukin-12 vid cancer: interferon-alfa inducerar tumörspecifika immunsvar medan interleukin-12 stimulerar ospecifik celldöd. Cancer Immunology, Immunotherapy 52:378–386. PMID: 12739068 · DOI: 10.1007/s00262-002-0367-2
12. Rossowska J, Anger N, Wegierek K, m.fl. (2019) Antitumörpotential hos extracellulära vesiklar som frisätts av genetiskt modifierade murina kolonkarcinomceller med överuttryck av interleukin-12 och shRNA mot TGF-β1. Frontiers in Immunology 10:211. PMID: 30814999 · DOI: 10.3389/fimmu.2019.00211
13. Xing H, Liang C, Xu X, et al. (2020) Mesenchymala stroma-/stamcellsliknande celler med GARP-knockdown hämmar cellproliferation och invasion av koloncancerceller från mus (MC38) via exosomer. Journal of Cellular and Molecular Medicine 24:13984–13990. PMID: 33155413 · DOI: 10.1111/jcmm.16008
14. MacKenzie WM, Hoskin DW, Blay J (1999) Adhesionen av anti-CD3-aktiverade T-celler från mus till syngena kolonadenokarcinomceller regleras differentierat av proteintyrosinkinas-, proteinkinas C- och cAMP-beroende signalvägar i effektorcellen. Biochemical and Biophysical Research Communications 255:460–465. PMID: 10049731 · DOI: 10.1006/bbrc.1999.0232
15. MacKenzie WM, Hoskin DW, Blay J (2002) Adenosin hämmar alfa(4)beta(7)-integrin-medierad adhesion av T-lymfocyter till adenokarcinomceller i tjocktarmen. Experimental Cell Research 276:90–100. PMID: 11978011 · DOI: 10.1006/excr.2002.5514
16. Cohen SA, Tzung SP, Doerr RJ, Goldrosen MH (1990) Betydelsen av asialo-GM1-positiva leverceller från athymiska nakenmöss eller möss behandlade med polyinosinsyra-polycytidylsyra för att hämma experimentella levermetastaser med ursprung i tjocktarmen. Cancer Research 50:1834–1840. PMID: 2306736
17. Volpe CM, Mehta N, Kim U, et al. (1999) AsGM1+ NK-celler förhindrar metastasering av invaderande LD-MCA-38-tumörceller hos den nakna musen. The Journal of Surgical Research 84:157–161. PMID: 10357913 · DOI: 10.1006/jsre.1999.5631
18. Johnkoski JA, Tzung SP, Doerr RJ, Cohen SA (1992) Metastaser i levern förändrar immunfunktionen hos icke-parenkymala celler i muslever. Archives of Surgery 127:1325–1329. PMID: 1444795 · DOI: 10.1001/archsurg.1992.01420110073015
19. Hodge JW, Schlom J (1999) Jämförande studier av en retrovirusvektor jämfört med en poxvirusvektor i vacciner baserade på hela tumörceller. Cancer Research 59:5106–5111. PMID: 10537283
20. Lorenz MG, Kantor JA, Schlom J, Hodge JW (1999) Induktion av antitumörimmunitet framkallad av tumörceller som uttrycker en murin LFA-3-analog via ett rekombinant vacciniavirus. Human Gene Therapy 10:623–631. PMID: 10094205 · DOI: 10.1089/10430349950018698
21. Hampton TA, Conry RM, Khazaeli MB, et al. (2000) SEREX-analys för identifiering av tumörantigener i en musmodell av adenokarcinom. Cancer Gene Therapy 7:446–455. PMID: 10766351 · DOI: 10.1038/sj.cgt.7700124
22. Takeda A, Homma S, Okamoto T, m.fl. (2003) Fusioner mellan omogna dendritiska celler och tumörceller inducerar kraftfull antitumörimmunitet. European Journal of Clinical Investigation 33:897–904. PMID: 14511362 · DOI: 10.1046/j.1365-2362.2003.01194.x
23. Unfer RC, Hellrung D, Link CJ Jr (2003) Immunitet mot alfa(1,3)-galaktosylepitopen ger skydd hos möss som utsätts för koloncancerceller som uttrycker alfa(1,3)-galaktosyltransferas: ett nytt självmordsgen för cancergenterapi. Cancer Research 63:987–993. PMID: 12615713
24. Kuriyama S, Matsumoto M, Mitoro A, et al. (2000) Elektrokemoterapi mot kolorektal cancer med vanliga kemoterapeutiska medel i en musmodell. Digestive Diseases and Sciences 45:1568–1577. PMID: 11007108 · DOI: 10.1023/a:1005565027969
25. Manome Y, Nakamura M, Ohno T, Furuhata H (2000) Ultraljud underlättar transduktionen av naket plasmid-DNA till kolonkarcinomceller in vitro och in vivo. Human Gene Therapy 11:1521–1528. PMID: 10945766 · DOI: 10.1089/10430340050083252
26. Selg C, Gordić V, Krajnović T, m.fl. (2024) Omdesign och utvärdering av diklofenakbaserade karboransubstituerade prodroger och deras potential som cancerläkemedel. Scientific Reports 14:30488. PMID: 39681576 · DOI: 10.1038/s41598-024-81414-x
27. Nakao S, Kojima K, Sato K, m.fl. (2025) Optogenetisk cancerbehandling med hjälp av den ljusdrivna utåtgående protonpumpen rhodopsin archaerhodopsin-3 (AR3). Journal of the American Chemical Society 147:44131–44140. PMID: 41186408 · DOI: 10.1021/jacs.5c13053
28. Park BJ, Brown CK, Hu Y, m.fl. (1999) Förstärkning av melanomspecifikt genuttryck med hjälp av en tandem-melanocyt-specifik förstärkare resulterar i ökad cytotoxicitet hos purinnukleosidfosforylasgenen i melanom. Human Gene Therapy 10:889–898. PMID: 10223723 · DOI: 10.1089/10430349950018292

Bibliografiska uppgifter och sammanfattningar hämtade från PubMed. Metadata om cellinjen från Cellosaurus-posten för MC-38 (RRID:CVCL_B288).