Inledning

AML12-celler, även känd som AML-12, AML 12 och Alpha Mouse Liver 12, är en väletablerad cellinje av mushepatocyter som används i stor utsträckning inom biomedicinsk forskning. Wu, Merlino och Fausto etablerade cellinjen 1994 från levern hos en transgen mus som överuttryckte den humana transformerande tillväxtfaktorn alfa (TGF-α), ett potent mitogen för leverceller. [1] Till skillnad från primära hepatocyter behåller AML12-cellerna viktiga differentierade funktioner – däribland uttryck av peroxisomer och strukturer som liknar gallkanaliklar – genom många passager utan att bli tumörbildande. Denna kombination av stabilitet och bevarad hepatocytfenotyp har gjort dem till en föredragen in vitro-plattform för att undersöka lipidmetabolism, icke-alkoholrelaterad fettleversjukdom, kemisk och läkemedelsinducerad leverskada, insulinresistens samt hepatocytapoptos. Eftersom de härstammar från möss underlättar detta direkt jämförelse med transgena och knockout-djurmodeller, vilket breddar deras tillämpbarhet inom olika forskningssammanhang rörande leversjukdomar.

Viktiga slutsatser

• AML12-celler är differentierade, icke-tumörogena hepatocyter från möss som härstammar från TGF-α-transgena möss. [1]
• De behåller hepatocyt-specifika egenskaper såsom peroxisomer, strukturer som liknar gallkanaliker samt höga mRNA-nivåer av leverspecifika serumproteiner, även om uttrycket av vissa av dessa minskar vid upprepade passager. [1]
• Denna cellinje används ofta för att modellera icke-alkoholrelaterad fettlever, läkemedelsinducerad leverskada och störningar i fettmetabolismen.
• AML12-celler reagerar på viktiga signaler från levern, däribland TGF-β, TNF, insulin och retinsyra.
• Eftersom de inte har genomgått någon transformation är de särskilt lämpliga för studier av normala levercellers fysiologi och toxikologi.
• De är kompatibla med adenoviral transfektion, antisens-oligonukleotider och CRISPR-baserade metoder för genredigering.
• Molekylär karakterisering har visat på en nästan tetraploid, aneuploid karyotyp och partiell avdifferentiering, varför AML12-celler bör kompletteras med primära hepatocyter eller in vivo-modeller för utvärderingsparametrar som kräver fullt utvecklad hepatocytfunktion. [18]

Vad är AML12?

AML12 härstammar från hepatocyter hos en 5 månader gammal hanmus (stammen CD-1, linjen MT42) som är transgen för human transformerande tillväxtfaktor alfa under kontroll av den zinkinducerbara metallotionein 1-promotorn. Wu, Merlino och Fausto etablerade linjen 1994 och karakteriserade den som en spontant odödliggjord, icke-transformerad hepatocytlinje. [1] Cellerna har Cellosaurus-accessionsnumret CVCL_0140 och har verifierats mot ett referensprofil med 18 STR-markörer från mus. I den ursprungliga publikationen anges en fördubblingstid på 37 timmar (36–48 timmar enligt leverantörens uppgifter), och transkriptomdata från mikroarrayanalyser är tillgängliga för allmänheten. Den ursprungliga studien resulterade i två cellinjer, AML12 och AML14, vilka båda odlades i mer än 1,5 år och genomgick över 80 passager. AML12 behöll sin hepatocytidentitet och förblev icke-tumörogen under hela tiden, även om mRNA-nivåerna för vissa serumproteiner sjönk gradvis med passagering och kunde återställas genom odling i serumfritt medium. AML14 förlorade däremot uttrycket av både differentieringsmarkörer och transgen-mRNA under långvariga passager, och de hepatocytiska egenskaperna kunde endast delvis återställas. [1]

Information om AML12-cellodling

Fördelar med AML12-celler

En central fördel med AML12-celler är att de behåller en differentierad hepatocytfenotyp under långvarig odling. Till skillnad från många hepatomcellinjer innehåller AML12-celler peroxisomer och strukturer som liknar gallkanaliker, uttrycker höga mRNA-nivåer av leverspecifika serumproteiner, däribland albumin, alfa-1-antitrypsin och transferrin, samt utsöndrar albumin. [1] De växer inte på mjuk agar och förblir icke-tumörbildande hos nakenmöss, vilket bekräftar att immortaliseringen skedde utan funktionell malign transformation. Detta icke-transformerade tillstånd är avgörande för studier som kräver fysiologiskt relevant baslinjebeteende, såsom undersökningar av insulinsignalering, lipidmetabolism eller hepatotoxicitet. På genomnivå har det dock sedan dess visats att linjen bär på betydande kromosomavvikelser, vilka diskuteras under avsnittet Begränsningar. [18]

AML12-celler är mycket mångsidiga när det gäller genetisk manipulation. De möjliggör överuttryck av gener med hjälp av adenovirusvektorer, vilket har visats i studier av aktivinsubenheter. [2] [3] De möjliggör dessutom ett stabilt, tetracyklinreglerat uttryck av transgener, vilket gör det möjligt att skapa inducerbara modeller för aktiviteten hos hepatit B-virusets X-protein. [4] Dessutom har man lyckats med en effektiv tillförsel av antisens-oligonukleotider, vilket gör AML12-celler lämpliga för studier av RNA-målriktning, [5] och man har lyckats framställa CRISPR/Cas9-baserade knockout-derivat. [21] Eftersom de härstammar från möss kan de experimentella resultaten direkt jämföras med data från transgena möss och knockout-möss, vilket stärker kopplingen mellan in vitro- och in vivo-studier.

Ur praktisk synvinkel reagerar AML12-celler kraftigt på ett brett spektrum av fysiologiska stimuli. Bland de dokumenterade reaktionerna ingår transkriptionell aktivering genom retinsyra, PPARα-ligander, TGF-β, TNF och modulatorer av insulinvägen. [6] [7] Denna breda signalkänslighet gör att serien kan användas inom flera forskningsområden samtidigt, vilket minskar behovet av att byta plattform mellan olika experimentella sammanhang.

Begränsningar hos AML12-celler

Trots sin särskilda fenotyp är AML12-celler inte likvärdiga med primära hepatocyter i alla funktionella avseenden. En jämförande studie där AML12-, HepG2- och THLE-2-celler jämfördes med avseende på insulinsignalering och genuttryck av hepatokiner visade att AML12-cellernas insulinrespons var nedsatt när cellerna odlades i det rekommenderade odlingsmediet, men blev jämförbar med HepG2-cellerna när insulinbristande medium användes. [8] Nivåerna av insulinreceptorprotein i AML12 var liknande de i HepG2, medan AML12 endast uppvisade låga eller omätbara transkriptnivåer av flera glukoneogena enzymer och hepatokiner. Författarna drog slutsatsen att HepG2-cellerna, vad gäller glukoneogenes och hepatokinuttryck, verkade ligga närmare situationen in vivo trots sitt tumörbildande ursprung. Sammansättningen av odlingsmediet och förekomsten av viktiga signalproteiner bör därför övervägas noggrant när AML12-celler används för att modellera insulinresistens.

Eftersom AML12-cellerna härstammar från möss medför detta också inneboende artspecifika skillnader jämfört med humana hepatocyter. Läkemedelsmetabolismen, hanteringen av lipider och vissa inflammatoriska reaktioner skiljer sig åt mellan mus- och mänskliga leverceller. Resultat som erhållits i AML12-celler måste därför utvärderas noggrant innan de extrapoleras till mänsklig fysiologi, särskilt inom läkemedelsutveckling där artspecifik cytokrom P450-aktivitet kan påverka resultaten.

Källdjurets transgena bakgrund – överuttryck av TGF-α – kan dessutom påverka de grundläggande genuttrycksmönstren och tillväxtfaktorsignaleringen. Studier som inriktar sig på biologin hos medlemmar i TGF-familjen bör ta hänsyn till detta sammanhang vid tolkningen av data.

En integrerad cytogenetisk och transkriptomisk karakterisering som publicerades 2026 preciserar ytterligare modellens gränser. Flerfärgad FISH och flerfärgad bandning avslöjade en komplex, nästan tetraploid och starkt aneuploid karyotyp (81<4n>) med återkommande strukturella omarrangemang, inklusive del(X)(A3)×2, en dicentrisk dic(X;17), del(17)(D1)×2 och en derivatkromosom der(3)t(2;3), tillsammans med flera tillskott och förluster av hela kromosomer; båda Y-kromosomerna har gått förlorade trots att linjen har manligt ursprung. [18] När de resulterande obalanserna i kopiantal kartlades mot ortologa humana cytoband överlappade 57,5–68 % med förändringar som återkommande rapporterats vid hepatocellulärt karcinom hos människa. RNA-sekvensering i samma studie bekräftade ett tydligt hepatocytlinjeprogram men dokumenterade även partiell avdifferentiering: albuminexpressionen var måttlig, enzymerna i ureacykeln och de glukoneogena enzymerna, såsom Cps1, Otc, Pck1 och G6pc var låga eller frånvarande, och viktiga cytokromer som metaboliserar gallsyror och läkemedel, däribland Cyp7a1 och Cyp3a-familjen, var knappt detekterbara, samtidigt som markörer för ductulära celler och progenitorceller inducerades. Att vara icke-tumörbildande i funktionell mening innebär därför inte att man är genomiskt stabil. För effektmått som kräver mogen metabolism av xenobiotika, kvävehantering eller gallsyrasyntes rekommenderar författarna att AML12 kompletteras med primära hepatocyter, organoider eller in vivo-modeller. Studien identifierade även två besläktade kloner vars relativa andelar kan förändras med antalet passager och odlingsförhållanden, vilket stärker argumenten för masterstockar med få passager, begränsade passageringsfönster och regelbunden autentisering mot den etablerade STR-referensprofilen. [18]

Se fullständiga specifikationer och beställ

Tillämpningar

Apoptos och signalering av celldöd

AML12-celler har använts i stor utsträckning för att undersöka apoptos i hepatocyter utlöst av cytokiner och tillväxtfaktorer. Pierce och kollegor visade att AML12-celler, precis som hepatocyter in vivo, inte är känsliga för TNF ensamt men genomgår apoptos när TNF kombineras med en låg dos aktinomycin D. [9] Deras arbete visade att TNF-inducerad apoptos i AML12-celler innebär en störning av redoxhomeostasen, där förlust av NAD(P)H och glutation föregår mitokondriell skada, frisättning av cytokrom C och aktivering av kaspaser. Skadan styrdes till stor del av det cellulära glutationinnehållet, och antioxidanten alfa-liponsyra förhindrade mitokondriell skada och apoptos helt. Dessa fynd etablerade AML12-celler som en hanterbar modell för de oxidativa mekanismerna som ligger till grund för TNF-medierad hepatocytskada.

TGF-β1 är en annan viktig inducerare av hepatocytapoptos som studerats i denna modell. Liao och kollegor visade att AML12-celler uppvisar klassiska apoptotiska kännetecken – kromatinkondensation, kärnupplösning och DNA-fragmentering – vid behandling med TGF-β1, och att denna process helt blockerades av cykloheximid, vilket tyder på att aktiv proteinsyntes är involverad i celldödsvägen. [10] Dooley och kollegor använde dessutom primära hepatocytutväxter och AML12-celler tillsammans för att karakterisera TGF-β-inducerad epitel-till-mesenkym-övergång och visade att överuttryck av Smad7 i hepatocyter dämpade TGF-β-medierad fibrogenes och skyddade mot leverskada. [11]

Biologin hos aktivinsubenheter har också karakteriserats i AML12-celler. Wada och kollegor fann att överuttryck av aktivins βC-subenhet främjade AML12-cellernas proliferation och överlevnad, medan överuttryck av βE-subenheten minskade proliferationen och utlöste apoptos under förhållanden med låg serumkoncentration. [2] [3] Sammantaget understryker dessa studier värdet av AML12-celler för att analysera de konkurrerande signalerna som främjar överlevnad respektive apoptos och som styr hepatocyternas öde vid inflammatoriska och fibrotiska leversjukdomar.

Lipidmetabolism och PPAR-signalering

PPARα-signalvägen är en central regulator av leverens lipidmetabolism, och AML12-celler har visat sig vara särskilt användbara för att studera dess modulering av farmakologiska medel. Clemenz och kollegor använde AML12-celler för att visa att angiotensin-typ-1-receptorblockeraren telmisartan fungerar som en partiell PPARα-agonist: den inducerade PPARα-målgenen acyl-CoA-syntetas, långkedjig familjemedlem 1 (ACSL1) i murina AML12-celler och karnitinpalmitoyltransferas 1A (CPT1A) i humana HepG2-celler, vilket ger en molekylär grund för dess kliniskt observerade triglyceridsänkande effekter. [7] Hos möss med kostinducerad fetma ökade telmisartan uttrycket av ACSL1 och CPT1A i levern och minskade triglyceridnivåerna i levern och serumet markant. På liknande sätt visade Huang och kollegor att fenofibrat, en PPARα-ligand, ökade uttrycket av receptorer för lågdensitetslipoprotein (LDL) i levern hos AML12-celler och återställde LDL-bindningskapaciteten, vilket bekräftades in vivo. [12]

Aldosreduktas (AR) har visat sig vara en oväntad regulator av PPARα-aktiviteten i hepatocyter. Qiu och kollegor visade i AML12-celler att överuttryck av AR kraftigt hämmade PPARα-aktiviteten och nedreglerade generna för fettsyraoxidation, effekter som dämpades av den selektiva AR-hämmaren zopolrestat. [13] Överuttryck av AR ökade även nivåerna av fosforylerat PPARα och ERK1/2, och hämningen av PPARα-aktiviteten reverserades genom hämning av ERK1/2 – vilket kopplar polyolvägen till lipidhomeostasen via kinasberoende mekanismer. Dessa fynd illustrerar hur AML12-celler kan avslöja oväntade kopplingar mellan metaboliska och signalvägar som är relevanta för icke-alkoholrelaterad fettlever och diabetiska leverkomplikationer.

Nikotinamid-N-metyltransferas (NNMT) är ett annat enzym som studerats i AML12-celler i samband med regleringen av leverlipider. RNAi-medierad nedreglering av Nnmt i AML12-celler orsakade en ackumulering av S-adenosylmetionin (SAM) och S-adenosylhomocystein samt en minskning av 1-metylnikotinamid (MNAM), åtföljt av nedreglering av lipogena gener såsom Srebf1 och en mätbar minskning av totala neutrala lipider – vilket kopplar enkolmetabolismen till leverlipogenesen. [19] I ett separat studieförlopp identifierades endoplasmatiska retikulum-proteinet TXNDC5 som en interaktionspartner till PRDX6 och HSPA9 i AML12-celler; brist på TXNDC5 minskade proteinnivåerna av PRDX6 och HSPA9 och minskade signifikant lipidperoxidation, reducerat glutation samt iPLA2-aktivitet. [20] Med utgångspunkt i samma modell skyddade skvalen, inbäddat i PLGA-nanopartiklar, AML12-celler mot oxidativ stress och endoplasmatisk retikulumstress på ett TXNDC5-beroende sätt, med snabb och effektiv cellulär upptagning observerad vid 30 µM – fynd som är relevanta för framtida behandlingsstrategier för fettlever. [21]

Insulinsignalering och metaboliska sjukdomar

AML12-celler har använts som ett in vitro-verktyg för att undersöka insulinsignalering och dess patologiska störningar. Butler och kollegor använde AML12-celler för att validera en strategi med antisens-oligonukleotider riktade mot PTEN, ett lipidfosfatas som negativt reglerar PI3K-signalvägen. Transfektion av PTEN-antisensoligonukleotider i AML12-celler minskade PTEN-mRNA- och proteinnivåerna och ökade den insulinstimulerade Akt-fosforyleringen, vilket gav ett mekanistiskt proof of concept innan systemisk administrering hos db/db- och ob/ob-möss normaliserade blodsockerkoncentrationerna. [14] Denna studie visade på värdet av AML12-celler som en plattform för inledande screening av metaboliska interventioner riktade mot insulinresistens.

I jämförelse studien av Sefried och kollegor utvärderades direkt lämpligheten hos AML12-celler för forskning om insulinsignalering och hepatokingenexpression. [8] Vid en jämförelse mellan AML12-celler och HepG2- samt THLE-2-celler fann författarna att den akuta insulinkänsligheten hos AML12-cellerna var starkt beroende av odlingsmediets sammansättning, och att AML12-cellerna endast uttryckte låga eller icke-detekterbara nivåer av flera glukoneogena och hepatokintranskript. PPARδ-beroende genreglering var jämförbar mellan AML12 och HepG2, men endast HepG2-celler reproducerade den cAMP-medierade regleringen av glukoneogenesen i levern. Författarna drog slutsatsen att HepG2-cellerna, vad gäller just dessa utfallsmått, liknade in vivo-situationen bättre trots sitt tumörbildande ursprung – en viktig faktor att beakta vid val av modell för forskning om insulinresistens eller typ 2-diabetes.

Tomatin har utvärderats med avseende på dess förmåga att förbättra glukosmetabolismen och mitokondriell respiration i högglukosinducerade insulinresistenta AML12- och HepG2-celler. [22] Tomatin ökade glukosförbrukningen i en dosberoende grad, återställde uttrycket av glukostransportören Glut2 och av glukoneogenesrelaterade gener, aktiverade AMPK-fosforylering och uppreglerade PGC1α samt förbättrade syreförbrukningstakten, ATP-produktionen och proteinerna i mitokondriella komplex för oxidativ fosforylering. Både genetisk och farmakologisk hämning av AMPK upphävde dessa positiva effekter, vilket bekräftar signalvägens centrala roll och positionerar AML12-celler som en användbar plattform för screening av naturliga föreningar med antidiabetisk potential. Dessa fynd förstärker cellinjens relevans för studiet av lipidmetabolism, insulinresistens och mekanismerna bakom fettlever.

Forskning om hepatocellulärt karcinom och viral hepatit

AML12-cellernas icke-transformerade status gör dem till en idealisk kontroll- eller stamcellslinje inom forskningen om hepatocellulärt karcinom (HCC). Lee och kollegor konstruerade tetracyklinreglerade derivat av AML12-celler som uttrycker hepatit B-virusets X-protein (pX) för att skapa modeller för pX-medierad transformation. [4] Genom att jämföra den differentierade, transformerande sublinjen (3pX-1) med den avdifferentierade, icke-transformerande sublinjen (4pX-1), definierade författarna distinkta förändringar i cellcykeln kopplade till ihållande aktivering av Ras-Raf-MAPK- respektive JNK-signalvägarna, vilket visar hur AML12-moderceller kan fungera som en kontrollerad bakgrund för att analysera onkogena signalvägar.

Växtbaserade läkemedel mot cancer har också utvärderats i hepatocytkontexter med hjälp av AML12-celler. Choedon och kollegor testade fraktioner av torkad latex från Calotropis procera mot hepatomlinjen Huh-7, den icke-hepatomlinjen COS-1 och icke-transformerade AML12-hepatocyter. Metanolextraktet och dess fraktion 8 inducerade omfattande celldöd och DNA-fragmentering i Huh-7- och COS-1-celler, medan AML12-cellerna förblev oskadda; parallellt med detta skyddade oral administrering av den torkade latexen X15-myc-transgena möss fullständigt mot hepatokarcinogenes. [15] Sådana selektivitetsanalyser, där AML12-celler används som referens för icke-maligna hepatocyter, är en vanlig strategi för att identifiera kandidatföreningar med preferentiell toxicitet mot tumörceller jämfört med normalt leverparenkym.

Retinsyra (RA)-signalering, som är inblandad i undertryckandet av HCC, har kartlagts ingående i AML12-celler med hjälp av cDNA-mikroarrayanalys av 39 000 murina gener. Mamoon och kollegor identifierade 15 gener som var uppreglerade och 3 som var nedreglerade minst tvåfaldigt efter 3 timmars behandling med all-trans RA, med 26 uppreglerade och 48 nedreglerade efter 24 timmar. [6] I en uppföljningsstudie av Ventura-Holman och kollegor användes mikroarrayanalys av AML12-celler som stabilt transfekterats med v-erbA — ett onkoprotein som är känt för att utöva en dominant-negativ effekt på retinsyrareceptorer — för att identifiera vilka RA-responsiva gener som påverkas av v-erbA, samt gener som regleras av v-erbA på nivån av basal transkription, varav flera är inblandade i karcinogenes. [16]

Oxidativ stress och ischemi-reperfusionsskada

Ischemi-reperfusionsskada (I/R) utgör en stor klinisk utmaning vid leverkirurgi och transplantation, och AML12-celler har använts för att modellera de underliggande oxidativa mekanismerna. Haga och kollegor visade att AML12-celler som utsattes för hypoxi/reoxygenering snabbt utvecklade oxidativ stress, och att många celler genomgick apoptos. [17] Nedreglering av p66-isoformen av ShcA (p66shc) genom RNAi minskade markant den cellulära oxidativa stressen och den H/R-inducerade apoptosen samt gav resistens mot väteperoxid. Skyddet kunde tillskrivas en förbättrad borttagning av reaktiva syreföreningar (ROS) snarare än en hämning av ROS-bildningen: de antioxidativa proteinerna MnSOD och Ref-1 samt det anti-apoptotiska Bcl-xL uppreglerades medan det pro-apoptotiska FLICE nedreglerades, medan katalasuttrycket förblev oförändrat. Dessa fynd identifierade p66shc som en potentiell terapeutisk målmolekyl vid I/R-skada i levern.

Tekniken med antisensoligonukleotider har karakteriserats i AML12-celler i samband med Fas-medierad celldöd. Thonberg och kollegor jämförde sex fosforotioatoligonukleotider riktade mot Fas-mRNA i AML12-celler och visade att fyra av dem signifikant minskade mRNA-nivåerna och att en producerade ett stabilt 3′-mRNA-klyvningsfragment som kartlades till den antisenskomplementära sekvensen. [5] Denna studie lyfte fram AML12-celler som en lämplig modell för att utvärdera antisens-effektiviteten och för att undersöka mekanismerna bakom RNas H-medierad RNA-nedbrytning i leverceller.

Omfattande cytogenetisk och transkriptomisk profilering har bekräftat att AML12-celler bibehåller ett tydligt hepatocytlinjeprogram, med starkt uttryck av Hnf4a, Foxa2 och Prox1, HNF4α-protein i cellkärnan samt frånvaro av de linjedefinerande markörerna för leverstjärnceller, kolangiocyter och Kupfferceller. [18] Samma dataset avslöjade dock en uttalad stress- och progenitorassocierad transkriptionssignatur, inklusive mycket högt uttryck av Spp1/osteopontin, Ccl2 och Plscr1 tillsammans med ductulära markörer såsom Krt19, Sox9, Hnf1b och Jag1. Denna skadeanpassade, progenitorliknande utgångsbas gör AML12 till en praktisk modell för hepatocytintrinsisk stress, inflammatorisk signalering och epitelial plasticitet, förutsatt att utgångsläget beaktas vid tolkningen av resultat från studier av oxidativ stress och toxikologi.

Slutsats

AML12-celler är fortfarande en av de mest använda mushepatocytmodellerna inom leverforskningen och erbjuder en unik balans mellan differentierad hepatocytfunktion och långsiktig in vitro-stabilitet. Linjen etablerades av Wu, Merlino och Fausto 1994 [1] och har sedan dess använts i forskning om icke-alkoholrelaterad fettlever, läkemedelsinducerad leverskada, lipidmetabolism, insulinresistens, apoptos, hepatocellulärt karcinom och ischemi-reperfusionsskada. I den banbrytande studien av Sefried och kollegor avgränsades gränserna för deras insulinsignaleringskapacitet och det visades att HepG2-celler faktiskt kan vara den modell som ligger närmast när det gäller glukoneogeniska och hepatokina effektmått. [8] Nyare cytogenetisk och transkriptomisk profilering har dokumenterat en nästan tetraploid, aneuploid karyotyp och partiell dedifferentiering, vilket talar för kompletterande validering i primära hepatocyter, organoider eller in vivo-modeller där fullt utvecklad hepatocytfunktion krävs. [18] Med dessa förbehåll i åtanke – oavsett om det gäller PPARα-farmakologi, modellering av viral hepatit eller undersökning av oxidativ stress – utgör AML12-celler en tillförlitlig och välkarakteriserad plattform för hypotesdriven leverbiologi. För att beställa AML12-celler eller få information om specifikationer, besök cytion.com.

Viktiga publikationer

1. Wu JC, Merlino G, Fausto N (1994) Etablering och karakterisering av differentierade, icke-transformerade hepatocytcellinjer härledda från möss som är transgena för transformerande tillväxtfaktor alfa. Proceedings of the National Academy of Sciences of the United States of America. PMID: 7904757
2. Wada W, Maeshima A, Zhang YQ (2004) Utvärdering av funktionen hos betaC-subenheten av aktivin i odlade hepatocyter. American Journal of Physiology. Endocrinology and Metabolism. PMID: 15039147
3. Wada W, Medina JJ, Kuwano H (2005) Jämförelse av funktionen hos beta(C)- och beta(E)-subenheterna av aktivin i AML12-hepatocyter. Endocrine Journal. PMID: 15863943
4. Lee S, Tarn C, Wang WH (2002) Hepatit B-virusets X-protein reglerar cellcykelns förlopp på olika sätt i X-transformerande jämfört med icke-transformerande hepatocytcellinjer (AML12). The Journal of Biological Chemistry. PMID: 11756437
5. Thonberg H, Dahlgren C, Wahlestedt C (2004) Antisensinducerad nedbrytning av Fas-mRNA ger upphov till ett platsspecifikt, stabilt 3'-mRNA-fragment genom exonukleas-klyvning vid den komplementära sekvensen. Oligonucleotides. PMID: 15625917
6. Mamoon A, Ventura-Holman T, Maher JF (2008) Retinsyraresponsiva gener i den murina hepatocytcellinjen AML 12. *Gene*. PMID: 18006250
7. Clemenz M, Frost N, Schupp M (2008) Reglering av leverspecifika målgener för peroxisomproliferatoraktiverad receptor alfa genom angiotensin-typ-1-receptorblockeraren telmisartan. Diabetes. PMID: 18184928
8. Sefried S, Häring HU, Weigert C (2018) Lämpligheten hos hepatocytcellinjerna HepG2, AML12 och THLE-2 för undersökning av insulinsignalering och hepatokin-genuttryck. Open biology. PMID: 30355754
9. Pierce RH, Campbell JS, Stephenson AB (2000) Störning av redoxhomeostasen vid tumörnekrosfaktor-inducerad apoptos i en murin hepatocytcellinje. The American Journal of Pathology. PMID: 10880392
10. Liao JH, Zhou BH, Chai MQ (2001) Cyklheximid blockerar TGF-beta1-inducerad apoptos i murina hepatocyter. *Acta pharmacologica Sinica*. PMID: 11741524
11. Dooley S, Hamzavi J, Ciuclan L (2008) Hepatocyt-specifikt Smad7-uttryck dämpar TGF-beta-medierad fibrogenes och skyddar mot leverskada. Gastroenterology. PMID: 18602923
12. Huang Z, Zhou X, Nicholson AC (2008) Aktivering av peroxisomproliferatoraktiverad receptor alfa hos möss inducerar uttryck av den hepatiska receptorn för lågdensitetslipoprotein. British Journal of Pharmacology. PMID: 18852694
13. Qiu L, Wu X, Chau JF (2008) Aldosreduktas reglerar fosforyleringen och aktiviteten hos den peroxisomproliferatoraktiverade receptorn alfa i levern och påverkar därmed lipidhomeostasen. The Journal of Biological Chemistry. PMID: 18445591
14. Butler M, McKay RA, Popoff IJ (2002) Specifik hämning av PTEN-uttrycket reverserar hyperglykemi hos diabetiska möss. Diabetes. PMID: 11916922
15. Choedon T, Mathan G, Arya S (2006) Anticancer- och cytotoxiska egenskaper hos latexen från Calotropis procera i en transgen musmodell för hepatocellulärt karcinom. World Journal of Gastroenterology. PMID: 16688796
16. Ventura-Holman T, Mamoon A, Subauste JS (2008) Modulering av uttrycket av RA-reglerade gener genom onkoproteinet v-erbA. Gene. PMID: 18775481
17. Haga S, Terui K, Fukai M (2008) Förebyggande av skador på hepatocyter orsakade av hypoxi/reoxygenering genom p66(shc)-ablation: uppreglering av antioxidativa och antiapoptotiska proteiner. Journal of hepatology. PMID: 18191273
18. Asar DY, Kankel S, Keller DT (2026) Omfattande cytogenetisk och genomisk profilering av den murina hepatocytcellinjen AML12 (Alpha Mouse Liver 12). Cells. PMID: 41827824
19. Yoda M, Mizuno R, Izumi Y (2023) Nikotinamid-N-metyltransferas reglerar lipidmetabolismen via SAM och 1-metylnikotinamid i hepatocytcellinjen AML12. Journal of Biochemistry. PMID: 37014628
20. Bidooki SH, Sánchez-Marco J, Martínez-Beamonte R (2023) Endoplasmatiskt retikulumproteinet TXNDC5 interagerar med PRDX6 och HSPA9 för att reglera glutationmetabolismen och lipidperoxideringen i den hepatiska AML12-cellinjen. International Journal of Molecular Sciences. PMID: 38138960
21. Bidooki SH, Alejo T, Sánchez-Marco J (2022) Nanopartiklar laddade med skvalen skyddar effektivt levercellinjen AML12 mot oxidativ stress och endoplasmatisk retikulumstress på ett TXNDC5-beroende sätt. Antioxidants. PMID: 35326231
22. Lee YG, Kim D (2025) Tomatin förbättrar glukosmetabolismen och mitokondriell respiration i de insulinresistenta hepatocytcellinjerna AML12 och HepG2 via en AMP-aktiverad proteinkinas-beroende signalväg. Cells. PMID: 40072058